Felet som oftast dessa joggare gör är att de stirrar på hunden och börjar vifta på armarna, de gör sig ju själva definitivt mer roligare tycker hunden. Sen börjar de skrika "vems är hunden"! (De skäller ju tillbaka) Guud så rolig den här personen verkar vara.
Sylvester viftar på svansen och ser allmänt glad ut.
Ok så är det kanske lite mitt fel att han gör så? Ja lite är det väl, men det är också en instinkt han har att jaga saker. Hans ras är så som den är och det är svårt att få bort den instinkten.
De gånger detta händer så så försöker jag att springa åt motsatt håll och ropa hans namn glatt, men han hör mig oftast inte. Vi tränar i parken där det finns massvis med joggare för att belöna i JUST den sekunden han ser en joggare och inte gör ett utfall. Han är ung och vi tränar på det.
MEN springer man på ett område där det finns en massa hundar lösa så borde de väl förstå att sådana saker händer?
Det är ju trots allt så att det finns så få platser med möjligheten att ha sina hundar lösa på det viset...
Idag så var det en kille som sprang och Sylvester sprang efter, denna kille blev helt RASANDE och började göra arga utfall och försökte sparka och springa emot honom. S är ju betydligt snabbare och han sprang undan, efter kanske 10sek så fattade S att denna människa kanske inte var så rolig i alla fall så han sprang tillbaka till mig. Då fick han en belöning för att att han kom till mig.
SÅ! kontentan av detta? Ja Sylvester är ju en söt och snäll hund och han skulle aldrig anfalla någon med aggressivitet, bara med kärlek, han är ju en liten ängel.
Dagens händelser kanske var positivt för S att han blev lite avskräckt att springa efter människor, nåja "only time will tell" och vi som stod och bevittnade det hela fick oss ett gott skratt åt denna galna joggare som sprang rundor som en bistucken runt i sanden. Vi pratade om incidenten i säkert 20 minuter efter han var borta, lärorikt verkligen!
P.S. Bilderna får ej kopieras eller användas på något sätt utan min tillåtelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar