När katten blir gammal

Jag skrev RIP katten Sally för några veckor sen, ja hon finns inte mer här hos oss, iaf inte här på jorden, hon kommer alltid finnas i mitt hjärta och med våra minnen tillsammans.

Ni som har följt mig ett bra tag vet hur jag och Sylvester först träffades men jag har aldrig berättat historien om katten Sally, så här kommer den..
Har haft lite svårt att få ner detta på "papper" för det har varit lite för jobbigt att tänka på det.. Men nu kommer historien.

Jag och min väninna var hemma hos mig en kväll, jag hade precis flyttat hemifrån och året var 2001. Jag har i hela min uppväxt haft djur. Fast för mina föräldrar fick jag inte ha "stora" djur som katt, hund eller häst. Så jag nöjde mig genom åren med, ett marsvin, några undulater, en hamster, några möss, en råtta och en kanin. Ja just det även ett par hästar  genom tonåren som jag "skötte" som det hette när man tar hand om ridskolans hästar.

När jag sen flyttade hemifrån i januari 2001 så var den nybliva friheten helt enorm, jag gjorde nog allt annat än att tänka på ett husdjur. Ja ni vet väl själv vad ni gjorde/vill göra vid 20 års åldern.

Helt ärligt så var det sista jag tänkte på ett husdjur.

Men så en dag i slutet av augusti 2001 så var jag och min väninna på väg hem från stan och av en slump (eller?) stod det en jamande katt utanför min port, den verkade vilja in i porten. Så vi helt enkelt öppnade porten och den smet in, vi gick upp till min våning och katten helt sonika följde med oss upp, vi öppnade min lägenhetsdörr och katten följde in till lägenheten. Det var rätt sent så vi tänkte att vi inte ville ringa på dörrar så vi bestände snabbt att bädda till katten och ge den lite mat, tonfisk stod på menyn och det uppskattades. Dagen efter satte vi upp en lapp i trappan och mycket riktigt tillhörde katten en av mina grannar som blev himla lycklig att få katten tillbaka.

Detta är katten vi hittade:

Jaha så efter bara en natt så blev jag så sugen på att ha en egen liten katt att mysa med och så efter bara ett bara par dagar fick jag nys om två kattungar som ännu inte fått nya hem, i Arlöv (Skåne) var det. Jag lånade min mammas bil, tog med min väninna och vi och körde dit samma dag.

Kattmannan och hennes sista två ungar bodde i källaren, de var inte vana vid människor och var riktigt rädda, ägaren till katt-mamman öppnade och "jagade" sen upp kattungarna till 1 plan så vi skulle få "inspektera dem" men de sprang och gömde sig direkt. Detta var så jobbigt tyckte jag, ska jag verkligen behöva jaga en stackars kattunge och ta med den hem?

Ägaren frågade, jaha vilken ska du ha då?

Jag svarade, jag vet inte, hann ju inte sen ngn av dem? 

Sen visade sig att den ena hade smitit ner till mamman igen så då blev det helt enkelt den som var kvar där uppe. Efter lite fräsande och bökande då kattungen var livrädd, bar det av hemåt mot Malmö igen.

De första två dagarna var riktigt jobbiga, för oss båda.

Vi fann inte alls varandra till en början och hon var livrädd för mig och jag var nog mest rädd av oss båda helt ärligt. Hon fräste och såg riktigt arg ut, i efterhand så vet jag att hon bara var rädd.

Dag två vid sent på kvällen tog jag mod till mig och fångade henne, tog henne i min famn och mös med henne, sen slutade vi aldrig att mysa med varann. Vi trivdes! Lycka!

Här är lilla Sally bara 1 vecka efter att hon kom hem till mig

Efter tre veckor och hon hade vant sig vid sitt nya namn (Sally) och min lägenhet så skule hon leka med allt, bita på allt, riva på allt, äta allt!

Den lilla blyga och rädda kattungen var som bortblåst! Hon blev min ständiga följeslagare. Sally låg bredvid mig i soffan, stod bredvid mig i köket och varje dag jag kom hem från jobb stod hon där och jamade. Hon sov dessutom i min säng, inte bara i sängen utan på min mage. Den vanan satte jag dock stopp för.

Efter det första året var Sally helt trygg hos mig och trivdes jättebra, vi skapade våra rutiner och hon hade sina speciella egenskaper. Ska inte nämna alla, men hon kunde sitta på kommando, hon kom när man kallade hennes namn och ordet "NEEJ!" (skånskt nej) betydde så får du inte göra (typ hoppa ner från diskbänken eller matsalsbordet) hon lydde.

Vi hade det supermysigt vi två!

 

Åren gick och katten Sally klarade sig från sjukdomar och annat. Hon blev steriliserad för hon "ylade" väldigt mycket vid sina löp-perioder.

När jag reste hade jag mina trogna kattvkater som ställde upp och hon gillade alla. Ja och alla gillade henne. En enkel och vänlig katt, väldigt käkleksfull. Jag kan skriva så mycket om henne för hon hade en sådan speciell personlighet, kanske berättar jag i ett annat inlägg..

Åren flöt på som sagt och sen 2008 nästan 7 år efter att Sally flyttat hem till mig så kom Sylvester till oss! Det var inte alls kul tyckte Sally, inte så konstigt hon hade aldrig sett en hund förut, jo det hade hon men aldrig en som bott på samma ställe som henne. Som dessutom kissade överallt och krävde ALL uppmärksamhet!

De blev introducerade väldigt försiktigt i början och och Sylvester satt mycket i sin valpbur så hon kunde smyga fram och ta sig en titt. Läs lite om det här

När Sylvester blev modigare och större ville han leka med Sally, han var ju uppfödd med katter hemma, se en liten video här hur det kunde gå till här. Självklart så lät jag inte detta pågå hela tiden utan jag sa till Sylvester att så fick han inte göra.

Sylvester & Sally bråkade på riktigt EN gång och då fick han sig en rejäl smäll i ögat av hennes klo, det blev ett veterinärbesök på det, men efter den dagen så förstod Sylvester att han skulle ta det lugnt. Ni kan läsa om det här och här.

Efter den incidenten så var Sylvester inte den som bestämde längre, nu var det katten Sally som ville leka med honom, se en rolig video på det här

Trots allt så mådde katten Sally bra, tills en dag i juli 2010.

Fortsättning följer.....