Runt 12 års åldern var jag helt övertygad om att jag kunde prata med djur, genom att jag inom mig visade bilder för djuret vad jag ville, om den skulle komma till mig, lugna ner sig osv. Jag brukade ta några djupa andetag och lugna ner mig, inte för att jag ville visa nån dominans för det visste jag inget om, men ville att djuret skulle känna sig lugn.
Jag var mycket i stallet också runt den åldern. red nog i 7 år lite efter jag fyllde 15 tror jag. Jag tyckte alltid jag hade en speciell kontakt med djur, de förstod mig så mycket bättre än vad människor gjorde tyckte jag.
I stallet hade jag en förkärlek till problem hästarna, de som sparkade och bet och alltid slängde av sina ryttare. Minns speciellt Sputnic, en mörkbrun valack med en fin bläs. Han hade en lila grimma som jag prytt med nån fluffig rosa grej, nåja i vilket fall som helst så var jag en av de få som han lät rykta honom ordentligt, typ under magen osv.En annan ponny som hette Rabalder vägrade att galoppera och kastade alltid av en om man försökte hoppa med honom (över ett hinder). Men jag gav mig aldrig och till slut var jag den enda som alltid fick rida Rabalder på lektionerna.
Det var faktiskt han jag gjorde min debut i en hopptävling med. jag blev avkastad två gånger in samma hinder under den tävlingen, men satte mig upp och vi klarade till slut banan. Då vann vi ett tröstpris, som det modigaste paret!
Nu när jag tänker tillbaka på den tiden så var man mindre bekymrad över saker i sitt liv, man hade lättare att koppla av för man inte riktigt brydde sig om alla yttre omständigheter. T.ex. nu när jag promenerar med Sylvester så är det alltid någon man stöter på, oroar sig för, bilar, andra hundar osv.
Lite ironiskt egentligen att man inte alltid lär sig av sina erfarenheter, men efter min tillbakablick så ska jag definitivt försöka. Man måste ha en bra balans och koppla av det mår man ju allra bäst av, speciellt de som är runtomkring en.
Calm and assertive som Cesar säger
bild från sxc.hu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar